De är kanske ingen nyhet för de flesta att bastubad ligger mig varmt om hjärtat.
Så även denna afton. För att korta ned historien så kliver man in i bastun trött,
slut och ont i ryggen och de finns ingen skönare känsla att få sitta på övre laven
njuta av värmen, höra elden spraka och vattnet fräsa när man öser på en skopa,
man känner värmen krypa på och de svider så där härligt i skinnet.
De är livskvalite av bästa sort enligt mig..
Att sen gå ned till älven och njuta av ett uppfriskande dopp i de dagsläget relativt kalla vattnet.
Mäter kylan på grabbars vis så var vattnet ca 3cm kallt och man känner att man lever!
Älven är så vacker där den flyter den visar på sitt magiska sätt att de för stunden är varmare i vattnet än vad de är i luften. Det finns något magiskt i själva ögonblicket att stå där och njuta av stunden.
men de visar sig att jag inte är ensam!
Tittar mig runt och ser huvudet och ryggen av en av de bofasta här nere. En bäver kommer simmandes i min riktnig och jag ställer mig ned på botten med huvudet just över ytan och står helt stilla och tänker visst är de ganska härligt att få njuta av detta.
Bävern har ingen vittring av mig och den simmar närmare och närmare,helt plötsligt stannar den till har jag den på uppskattningsvis 3-5 meter ifrån mig..Man ser morrhåren och hur nosen jobbar för högtryck. Pälsen är blank och fin, ögonen svarta . Han börjar simma i små cirklar, mest troligt för att han vet att jag står där, men vet inte om jag är ofarlig eller bara nått att inte bry sig om.
Där står man nu klockan 22 och nånting en måndagkväll några veckor före midsommar med vatten upp till huvudet, har till sällskap en nyfiken bäver som simmar fram och tillbaka mellan mig och ön
och till slut dyker han nedförsiktigt och tyst och ytan krusar sig och helt plötsligt står man där själv ensam igen .
Vet inte var tanken kom ifrån,men helt plötsligt hör jag signaturmelodin från HAJEN ifrån mitt inre och beslutar skrattande att gå upp till bastun igen